Orattvisa.
Jag ar sa superkanslig for det. Jag gar i forsvar direkt. Hur ska jag hantera det? Tva olika tolkningar av verkligheten krockar och exploderar. Eftersom i min verklighet ar jag oskyldig och darfor kanner jag direkt kanslan av orattvisa. Och gar i forsvar, forklarar mig. Vill att de andra ska forsta mig, tycka att jag ar ok. Hur ska jag inte ga i forsvar? Jag stannade i kanslan en stund, men paniken okar snabbt och jag handlar fort for att ta mig darifran. Kanslan var… Ensam… och oforstadd. Bang, och dar var muren uppe. Forklaringarna ar till for att det som far mig att kanna ensamheten och oforstaelsen infor mig ska forsta och darigenom forinta de har kanslorna gentemot min person. Jaha, sa nu har jag formulerat ett par av mina issues, radslor. Och jag vet ju var de kommer ifran, och aterigen (som ofta dyker upp i mina processer), det ar ju egentligen GAMLA kanslor. Men for att filosofera vidare… ensamhet? Jag gillar ju att vara ensam. Ensam ar stark, var det inte det jag sa nagra ar sen? Jag maste ju snarare ova pa gemenskap. Fast det handlar val om vald eller patvingad ensamhet… Sen da, Oforstaelsen. Bara genom att tanka och skriva samtidigt kanner jag mig starkt i min insikt. Alla situationer ar subjektiva utifran varje individ, och bara jag ser till vart mina kanslor kommer ifran, inser vad som ar gammalt, tar hand om det snabbt, i stunden, kan jag bli lugn och fokusera pa vad som egentligen hande. Att inte ga i forsvar, utan istallet att fraga det jag vill veta, vid valt tillfalle efterat nar den dynamiska situationen lagt sig. Vad hande? Varfor? Tankar? Vad kanner den andre personen? Genom att forklara mig forintar jag ju den andres kanslor i stunden eftersom jag stenhart tror pa att sa fort man forstar den andre sa kan man inte ta hand om sitt eget. Man maste liksom valja i stunden. Sa igar har jag lart mig att jag forst ska ta hand om mitt, sen forsta den andres situation och reaktion helt och fullt och inse hur det har eller INTE har med mig att gora… Finna trygghet i det och darigenom forinta behovet att forklara mig sjalv… Och ju fortare jag forstar mig sjalv desto snabbare sker bearbetningen…

Jag ovade mig redan i grupputvardering nar situationen kom upp. Jag fann trygghet i att INTE forklara mig. Jag har rett ut mitt, mar bra i det och kande efterat att jag inte hade behovet av att vara forstadd… Fan va skont! Ibland kanner jag mig som en liten unge med massa larviga kanslor som jag trodde jag var klar med for lange sen. Ibland kanner jag mig som en fena som kan slingra mig runt djupt in bland alla dessa kanslor inombords… Och faktiskt nar karnan i mycket. Go Indiaaaaa! 😉

Juste! En grej till. Igar var vi pa stan i Hyderabad o shoppade lite. Jag och Hedda var lite sena tillbaks till bussen, sa vi borjade springa lite och hoppa over stenar pa gatan och sicksacka mellan alla Rickshaws och bilar och folk. Det blev till en rolig rytm, manga ropade pa oss, tutade och tjoade liksom genom var fard framat. Vi var vilse dessutom och mitt ialla hejanden och tjoanden sager en framling i forbifarten att ‘our friends? They are there’ och pekade… Kandes som alla visste vilka vi var, inte sa manga westerners dar med andra ord. Till och med polisen i sin stora feta bil tjoade och vinkade. Till slut i den har sprangmarcshen fylld med skratt kandes det bara helt sjukt kul / bisarrt, typ som att vara mitt i nan Bollywoodrulle. Jag kunde nastan hora musiken i bakgrunden. Haha, askul!

Nu drar jag pa valfortjant semester i 2v. GOOOOOOOOAAAAA here I come!!