Blog Image

Indien 2008

Swindia project

swedenindia.org

‘Mentalsjukhus’ & Bhiwandi

September Posted on Tue, September 30, 2008 11:18

I Thane besokte vi ett ‘Mental Hospital’. Dar fick vi se elchocksbehandling pa schizofrena patienter. Alla var kladda i gront. Detta for att alla patienter skulle kanna sig likvardiga oavsett klasstillhorighet. Ungefar som i skolan har? Jaja. Pa sjukhuset fanns ett brett spektrum av mentala tillstand, allt fran depression till kronisk psykos.

Hur fan funkar elchocksterapi i Sverige?? Vad ar kriterierna for att fa det?? Har, om man ar agressiv eller sjalvmordsbenagen ar det bast att fa elchocker for att spara tiden som medicinerna skulle ta pa sig att verka. Jag fattade det som att substanserna i hjarnan liksom… skakas om, och balanseras till utgangslage. Adrenalin, serotinin, dopamin etc. For det ar de som ar i obalans pa olika satt nar nat inte ar som onskat. Men elchock for att en depressiv manniska som uttalat sjalvmordstankar inte ska ga och do innan antideppresiva medicinen borjat verka 20 dagar fram? Jag tanker… samtal? Kanske lagga in personen for overvakning i extrema fall? Att vilja do och att verkligen se till att gora det ar ratt tva olika saker, tycker jag. Dessutom vet de inte exakt vad som hander i hjarnan nar den far elen i sig. Men att det liksom nollstaller, omstaller substanserna och effekten kommer snabbare an medicineringen. Assa, jag har lite svart att smalta det har. Kanske for att jag fick se hur det verkligen ser ut, hur en ung kvinnas kropp holls fast for att inte rycka, hur hon hade en tygtrasa mellan tanderna. Hur de blotte bomullen pa de dar ‘horlurarna’ och satte pa hennes huvud med sladdar till en lada. Och sen, kroppens reaktion. Hur tarna och fingrarna krullade sig. Sen, nasta patient. Och nasta. Usch. Men vad vet jag. Det kanske ar jattebra. Jag kanske missade nat pa forelasningen om det har. Det gjorde jag sakert forresten. Men av det jag hann snappa upp sa har jag en klump i magen. Mest av hur verkligheten sag ut. Och jag kan inte lata bli att fundera over vad som egentligen hander i hjarnan, eftersom ‘no body really knows’. Tank om det, visst, jamstaller substanserna… Men tank om det hander nat mer? Tank om nat ‘balanseras ut’ som inte borde gora det? Tank om man elchockar bort nagot som inte syns men borde finnas dar? Nan form av mojlig vag till utveckling…?

Ah, jag lamnar amnet, for jag fattar anda ingenting. Jag blir bara sur. Jag far lasa mer om det nar jag kommer hem.

Sen, var jag, Hedda, Sabina och Emma F i Bhiwandi, en by utanfor Thane, och halsade pa Usain pa hans jobb. Usain ar Abbas polare som hjalpte oss med billigare boende i Thane an det hotell som erbjods for oss i gruppen. Visst, vi hade en 3-4 kackisar om dan som sprang runt bland vara grejer i badrummet och brevid sangarna, men vi gjorde en deal, vi och kackisarna. Vi ignorerar er, och ni ignorerar oss. Det gick bra. De kom aldrig upp i sangarna. Sa det var vart att bo for en tredjedel av priset i slutandan. Iallfall, tillbaks till Usain. Han jobbar pa Karuna Daycentre, ett stalle for avgiftning for missbrukare. Det var superhaftigt att vara dar, klienterna kunde ingen engelska men vi gjorde sa gott vi kunde for att kommunicera. Aterigen, sa tunga oden och sa odmjuka, sjukt BRA manniskor och stamningen var fylld med omsesidig respekt… Mer an vad man kan saga om folket pa gatorna som stirrar pa oss som om vi var aliens, minst. Vi hade sa kul och de ville verkligen att vi skulle komma tillbaka, sa vi gjorde det dagen efter, i sondags nar vi var klara i Thane. Emma F var sjuk sa hon akte med de andra direkt till Mumbai… Den har gangen hade vi kopt massa applen och sotsaker som vi bjod pa. Sen sa hade vi kopt en ryggsack med ett pennskrin fyllt med pennor och sa nagra skrivblock. En 13-arig kille fick det, som ar foraldralos och har bott pa gatan och sniffat lim. Nu bor han pa centret, och de planerar att skicka han till en skola i Delhi nasta manad. Den andra dagen stannade vi pa middag. Vi satt i ring, sjong till trummor och gitarr, och lekte. En boll gick runt ringen och nar trumman slutade lata fick den som hade bollen gora nagot. Sjunga, dansa, eller nat annat. Det har var forsta gangen i mitt liv, som jag bade sjunger alldeles sjalv, och dansar sjalv mitt i en ring bestaende av 20 man i alla mojliga olika aldrar. Jag kan ju for fan inga svenska sanger, sa det fick bli Tomas Ledins ‘Sommaren ar kort’. Varsta draget blev det. Sa javla coolt, begreppet man och kvinna (som ar sa uppdelat har) var eliminerat vi var bara varande manniskor i ett rum fyllt med skamt, skratt och andlos karlek!

Jag hyser stor respekt for de har mannen som gor ett sa stort jobb med sig sjalva, de ar sa sanna, djupa och AKTA manniskor. Annu en upplevelse jag ar otrolig tacksam for att jag fick erfara…

Nu ar jag i Mumbai. Jag traffade Klim igar! Vi har inte setts pa 5 ar, han fanns i mitt liv i Tokyo och vi har delat mycket kul / mindre kul grejer. Mycket har hant sen dess och vi satt och snackade manga timmar. Sa javla haftigt!! Totalitet aterigen dar tiden blandas och gor sin magi…



Cricket.

September Posted on Tue, September 30, 2008 10:25

Har kommer en copy + paste fran minneskortet!

*****

Ligger
i sängen på hotellrummet i Thane (den 26e september) och skriver på Sabinas dator. Ok, svårt att
sammanfatta allt som hänt… Men höjdpukterna då. Cricket-finalen var grym.
Inte själva matchen alltså, utan hela dagen.

Efter
Deep Griha har jag snackat med Hans om att fota lite till projektet WakeUpPune.
Han kommer presentera mig för nån kvinna som är respekterad i och arbetar i
slumområdena och med HIV i Pune. Tillsammans med henne ska jag under en tid
följa henne på hennes jobb och möta klienter och människorna som bor i
områdena. Utan kamera. När jag lärt känna stället och de vant sig med min
närvaro så kommer jag att få ta med kameran, och skapa något på riktigt. Äkta
närvaro… När vi gick i ett av områdena sist kunde jag se lycka och närvaro
mitt i plåtskjulsområdet. De gjorde det bästa utifrån deras verklighet. Det är
det jag vill försöka fånga… Kärleken finns att hitta överallt. Bara man är
villig att se den. Sen ska de få en serie med bilder som de kommer använda till
utställningar och kanske en vykortsserie. Allt för att medvetandegöra och samla
in pengar till det som behövs. Jag är såå jävla glad att jag får den här
chansen! Hur var det vi sa… Det jag behöver kommer till mig. Får jag ändra
det till, det jag önskar kommer till mig..? Nu har inte det här hänt ännu, så
jag ska inte ropa hej innan jag är över ån. Eller hur det nu var.

Men
till och börja med ville Hans att jag skulle fota cricket-finalen. Inte för att
dokumentera den, det kunde han göra själv med sin pocketkamera sa han. För att
han ville se, vad jag ser. Cool anledning, först och främst. Först fick jag
prestationsångest såklart, men sen kom den klockrena tanken att han ju inte
vill se något annat än det jag ser, och då är det ju ganska lätt helt
plötsligt, att hämta min inspiration där jag har den och använda den till att
fota så som jag alltid fotar när jag gör det för mig själv. För då fångar jag
ju det jag ser och vill skapa. Helt plötsligt är jag lugn i mitt kritiska
tänkande om mina foton. Jag gör det jag gör och om jag gillar en bild så är det
ju så den ska se ut. Inget mer, inget mindre. Sjysst. Det här är från och med
nu mitt nya tankesätt och därmed säkerhet i mitt fotande.

Ok,
vidare. Cricket-finalen. I lördags (20 sept) var det dassigt väder men till slut fick jag
med mig Hedda och vi drog till cricket-planen. När vi väl kom fram så regnade
det som fan. Inget spelande. Folk var på väg därifrån och de packade ihop. Vi
hjälpte till, och… hamnade på Beer Garden. En tradition med det här gänget.
Hans tjej Gayatri, ett par volontärer och Abbas kom dit. Skönt gäng som fan! Vi
satt där hela dan tills jag och Hedda skulle på middagen på kvällen…

SÖNDAG 21 SEPT. Cricketfinal! Solen lyste, vädret var perfekt. Abbas kom och
hämtade mig på Law College road på förmiddan och vi drog dit på hans moppe
iklädda våra feta “HIV POSITIVE” -Tshirts. Jag knallade runt och
umgicks med folk och fotade. Människorna där, helt fantastiska. Vilka möten…
Jag pratade till exempel med en man som jobbar på ett av behandlingshemmen. Han
berättade sin historia, ‘bra’ bakgrund som han uttryckte det men hamnade i heroinmissbruk ‘iallafall’. I 23 år. Han
berättade hur han levt, sovit på gatan, vad hunger innebär för honom… och så
vidare. Helt otroligt möte. Jag kände mig helt bekväm och helt naturligt kom
min livshistoria och jag berättade om allt, mina första 5 år i Polen, flytten,
uppväxten, resorna… Vad som egentligen hände i Thailand, Japan… Allt. Helt sjukt,
människan jag träffat en enda gång, vet lika mycket om mig som kanske… 5 pers
totalt. ALLA delar av mig (och handlingar) som gjort mig till den jag är idag.
På en gång. Vilken cool, total känsla att starta en relation med helt öppna
kort, totalt odömande. Snarare med en ömsesidig respekt om varandras
livserfarenheter och vad man gjort med dem… Sen, så fick jag en sån häftig
känsla. Flera personer där runt matchen började påminna mig så starkt om andra
människor jag mött i livet som betytt mycket för mig. Tiden flöt ihop, allt blev ett. När
jag gick därifrån var jag i ett såå häfigt rus av närvaro, så nära känslan att
vara ett med universum… Insikten, flödet av att allt och alla kommer utifrån en och
samma energi och är bara olika hårda, mjuka, kantiga, runda, färgade former av
den blev totalt visualiserad.

Jo, just det. Cricketen. Den var kul att kolla på också.

Peace.

Blog Image