Tisdag 9 september

Vi ar pa en HIV-inriktad organisation den har veckan. Deep Griha Society. En grym ide som de
har ar att lata oss (och de som vill) ga i T-shirts som det star med
stora bokstaver: HIV POSITIVE. Snacka om blickarna man far… Nu vet
jag hur det kanns att vara stamplad. Men som Johanna sa, jag kan ta av
T-shirten precis nar jag vill. Till skillnad mot de som ar stamplade, i
vilken form som helst egentligen, inte bara genom HIV-smittan. FI FAN. De gor ocksa ett underbart jobb med barnen, de verkar ma och ha det bra trots synen som finns har.

Nu nar vi kommit igang lite mer med besok och seminarier sa borjar
nagot handa i mig. Inte bara kritik mot allt jag ser. Jag undrar vad
som kommer ha hant nar praktiken ar over. Mycket hander efter pluggrejerna ocksa for den delen.

Idag hade vi matlada med oss. Jag at upp allt mitt forutom ett
apple som lag kvar i min vaska. Nar jag satt i Rickshan hem kom det
tiggare fram vid rodlysena som vanligt. Nej, sa jag som alltid, vi har
fatt ett kunskapsforsprang av Lakshmi att det inte hjalper att ge nagot anda,
jag skulle kunna ge bort allt jag har och inte fylla ett hal iallafall.
Jag sag en kille sittandes pa trottoaren med handen utstrackt. Han var
sa mager att han inte ens kunde ga. Skinn och ben, pa riktigt. Sant jag
bara sett pa TV. Jag kom pa att jag hade ett apple i vaskan som jag
inte ens behagat att ata upp, for jag pallade inte leta papperskorg
till skruttet efterat, typ. Lyset blev gront och rickshan akte vidare
med mig och mitt apple. Usch. Nan ska fa mitt apple. Sagt och gjort.
Vid nasta rodlyse, sitter ett gang pa en san dar stolpupphojning pa
gatan, ett litet barn ater en bit av en majskolv och den unga mamman tittar
pa. Ett par unga killar sitter dar ocksa. En liten kille,
lagstadiealder, ser mig och kommer fram och stracker fram sina hander och
ber om mat. Han Satter ihop fingrarna och for dem till munnen som om
han skulle ata nagot. Jag letade fram mitt apple och gav det till
honom. Responsen hade jag aldrig kunnat ana. Ogonblicket da han insag
vad han hade fatt, skedde en miniexplosion av energi, som skapade en
kedjereaktion till de andra. Sa fort de sag vad som skedde kande jag en
liten explosion hos dem ocksa, och en vag av utrop kom som om nan gjort
mal i en fotbollsmatch. Jag ryggade nastan tillbaka. Sen fattade jag.
Lillkillen sprang ivag och den unga kvinnan tittade pa mig vaenligt med
huvudet pa sned. Men uppgivet samtidigt. Hon (och jag – efterat),
fattade att lillkillen inte tankte dela med sig. Jag pekade at henne
att hon skulle saga till honom, och det gjorde hon, men
uppgivenheten fanns kvar som hon formedlade till mig. Nasta kille
sprang fram till mig och bad om mer, vadsomhelst. En chokladbit, sa
han. Sen pekade han pa mitt balte och syftade pa att pengar gar ocksa
bra. Han anvande sig av lilla tjejen med majsen, han tog hennes lilla
hand och strackte den mot mig. Jag hamnade tillbaka i mitt lage, dar
jag maste saga nej och gora dem besvikna. Och inse, att jag inte kan
fylla nagot hal. Det blev gront och jag akte vidare i Rickshan. Med en
javligt skum kansla i magen. Av ett apple jag aldrig at…

*****

Har ar en del av barnen pa organisationen som alskade att leka med oss och vara kameror. De fick mig att rocka med rockring! (Heter det sa..??) De sprang runt och ropade “didi, didi” efter oss hela tiden nar de ville ha uppmarksamhet. Det betyder storasyster. Saaa karleksfulla! Gullungar.

Blog Image